Här hittar Ni olika reportage från den vertikala världen

1. Övning med Nationella Insatsstyrkan
2. Telecom utbildning på Aruba
3. Utbildning med räddningstjänsten
4. Intervju med en c2 instruktör
5. Intervju med Sveriges bästa multisport lag

Övning med Nationella Insatsstyrkan

Klockan närmar sig tio. Det är torsdag och fjärde dagen som Nationella Insatsstyrkans grupp för reptjänst övar. Vid det gamla sjukhuset som inte längre används är något på gång. De gula sjukhusbyggnaderna har hejdats i sitt förfall för att under några timmar tjäna som övningsplats.
 
Vägen utanför en av byggnaderna är avspärrad. Men det är något som de som närmar sig sjukhuset knappt lägger märke till.
 
Två damer som är ute och går med sina hundar tvekar bara lite innan de bestämmer sig för att fortsätta sin förmiddagspromenad.
Den gula postbilen däremot saktar in och frågar om det går bra att åka förbi avspärrningen. Varken postbilen eller de båda damerna ser de svarta repen lite högre upp i luften. De som avspärrningen gäller. De har antagligen inte heller sett poliserna på taket som håller på att rigga klart inför dagens övning eller poliserna på marken som säkrar traversen som snart ska användas.
 
Att det är Polisens Nationella Insatsstyrka som övar har de definitivt ingen aning om.
Nationella Insatsstyrkan eller NI som den kallas har som sin huvuduppgift att bekämpa terroraktioner i landet. Men även när det krävs särskild kompetens, speciell teknik eller metodik kan poliserna som ingår i NI kallas in. Då gäller det gisslansituationer, riskfyllda husrannsakningar, kvalificerad spaning, kartläggning av svårtillgänglig miljö eller gripanden av farliga personer.
Förutom generell kunskap som krävs för att agera i samband med terroraktioner har en av grupperna specialistkompetens för reptjänst.
Under några veckor varje år är repgruppens utbildning helt fokuserad på reparbeten. Repinsatserna som tränas är inriktade på att både klara av uppdrag som har med NI:s huvuduppgifter att göra och insatser som beskrivs som mer av vardagskaraktär.
 
Dagens övning är en avancerad räddningsövning.
 
Platsen är det gamla sjukhuset och uppgiften att hjälpa ner en person som befinner sig högt upp på en balkong och inte kan ta sig ner själv. Enda vägen att ta sig till balkongen är att ta sig ner från taket och in på balkongen från utsidan. Vägen ner med den nödställde går sedan på utsidan av huset ner mot marken och räddningen. Uppe på det branta plåttaket löper ett virrvarr av rep. Ett organiserat virrvarr där alla rep har sin uppgift. Poliserna rör sig på taket och diskuterar de fästpunkter man valt, kollar blocken och diskuterar alternativa lösningar.
Alla har ett självsäkringslina som är kopplad till ett fast rep. Det är halt. Delar av taket är fortfarande snötäckt trots att solen gjort ett gott jobb de senaste dagarna. Rep sträcks. Rep slackas och efter ytterligare en stund är riggningen på taket klar. Traversen som ska användas är färdig, fästpunkterna på taket är säkrade. Räddningen av den nödställde på balkongen kan påbörjas. Sakta tar sig en av poliserna ner längs taket och ut över kanten. Ganska snart har han tagit sig in på balkongen. Här tas den nödställde omhand och får ta på sig en räddningssele. Därefter är det åter dags att med hjälp av traversen ta sig över balkongräcket och ner till marken och räddningen. Den nödställde i den röda räddningsselen firas försiktigt ner tillsammans med sin räddare.
 
Första delen av dagens övning är slutförd och den nödställde på balkongen är räddad.
Mitt i den dramatiska räddningsaktionen gör sig vardagen återigen påmind. Det är de båda damerna med sina hundar som kommer tillbaka. De pratar glatt med varandra medan hundarna springer omkring och nosar lite varstans. Poliserna, som står och diskuterar förmiddagens övning, ser de inte.
 
Peter Larsson är insatsledare för repgruppen.
(Peter Larsson är ett fingerat namn)
 
När vi kallas in kan det som i den här övningen gälla insatser för att ta hand om människor som tagit sig upp på hög höjd för att begå självmord. Andra insatser av vardagskaraktär kan vara vid demonstrationer när demonstranterna själva använder sig av rep. Det kan också handla om att säkra bevis som finns på höjd högt upp och är svåra att få tag på. Selar och rep och all annan specialutrustning som Nationella Insatsstyrkans repgrupp använder är helt och hållet anpassade för det jobb som ska utföras och kommer från C2 Vertical Safety.

- Under några år har vi byggt upp en specialistkompetens på rep, säger Peter Larsson.
Tidigare använde vi oss av den klätterkunskap som fanns i gruppen, men genom utbildning har vi höjt nivån ytterligare. - När vi ingriper måste våra räddningsinsatser vara 100% säkra, säger Peter Larsson. Det innebär att vårt arbetssätt och vår utrusning måste fungera så att vi både klarar vår egen säkerhet och att lösa avancerade insatser med fullständig säkerhet.
Nationella Insatsstyrkan, som är placerad vid Rikskriminalpolisen, har under ett år 60-70 uppdrag. Tiden mellan uppdragen används till övning och utbildning. Lugnet som präglat dagens övning kan snabbt förbytas när det är på riktigt. När det man lärt sig och tränat är på allvar.
 
Varför väljer man egentligen ett jobb som detta, som är så utsatt?
 
- Det blir en speciell gemenskap när man arbetar med människor som är så motiverade, som verkligen vill ge sitt yttersta, säger Peter Larsson Jag sporras av det och trivs i en sådan miljö. NI är känd för att ha en bra kamratskap. Många av oss söker en utmaning och bara att klara urvalet till NI är en utmaning för många. Arbetsuppgifterna är det definitivt och alla tycker att det är en angelägen arbetsuppgift att vara en del i det yttersta skyddet säger Peter Larsson.
Uppe på taket på en av sjukhusbyggnaderna gör sig poliserna redo för ännu en övning. Rasslet från karbinerna som hänger i selarna klirrar i takt med talgoxens allt modigare vårsång. Allt är klart. Övningen kan starta.
 
Nationella Insatsstyrkans reputrustning kommer från C2 Vertical Safety.

Telecom utbildning på Aruba

När det ringer från Aruba är det inte första gången det kommer en förfrågan om utbildning från fjärran land. Egypten,
Turkiet, Sri Lanka och Saudiarabien är andra länder där C2:s instruktörer redan varit på uppdrag.
Nu kommer samtalet från Aruba och det är telekomföretaget Digicel Aruba som vill utbilda sina medarbetare som ska arbeta med underhåll av nätet på ön. Förfrågan leder till jobb och det är Tore Nerland på C2 som packar väskorna för att utbilda på en västindisk ö.
 
Det tar nio timmar att flyga från Amsterdam till Aruba. Aruba tillhör Nederländska Antillerna och ligger granne med Sydamerika, precis norr om Venezuela.
Aruba har ett klimat som det är lätt att längta till när snöstormen viner runt stugknuten.
På Aruba är klimatet tropiskt och temperaturen mellan 25-33 grader. Regnar gör det sällan.
På Aruba är det sol och varma vindar som gäller. Med C2 mått mätt är deltagarantalet på den
här kursen lite annorlunda jämfört med hur det brukar se ut. Vanligtvis är deltagarantalet begränsat till 12 personer för att alla ska få den träning som behövs för att lära sig de olika momenten. På Aruba väntar två deltagare – de båda som har ansvaret att underhålla nätet.
 
- Att ha 12 eller två elever är så klart en stor skillnad säger Tore Nerland, C2 Vertical Training. När man inte är fler blir det mycket mer personligt. Det är kul. Med så få deltagare gör det heller inte så mycket att det blir lite ineffektivt – i alla fall med våra mått mätt. 

Det blir mycket väntan. Det är nästan alltid något som "bara" ska fixas och det är inte alls samma koll på tiden och klockan som vi är vana vid hemifrån. Men den största skillnaden att genomföra utbildning på Aruba jämfört med hemma är värmen som gör att allt tar längre tid.

- Man blir väldigt trött och slö av värmen, säger Tore. Det kan vara en fara när man jobbar högt upp i master eller på tak. Allt tar längre tid och det är viktigt att se till att man får i sig tillräckligt med vätska, att hålla vätskebalansen så att man inte blir matt eller yr när man är högt upp i masten för att laga eller fixa något som behöver justeras.

Men förutom värmen och att kursdeltagarna bara är två personer är utbildningen på Aruba densamma som annars när C2 genomför sin utbildning C2 Telecom.

- Vi har genomfört utbildningen under många år men nöjer oss aldrig utan utvecklar hela tiden metoderna, säger Tore. Momenten i utbildningen har inte förändrats under åren, inte heller tänket eller den röda tråden. Att arbeta säkert får inte påverka effektiviteten. Det är nog de flesta överens om. C2:s filosofi och metoder för säkert arbete på hög höjd går ett steg längre.
Fallskyddet ska inte bara vara säkert utan också vara ett hjälpmedel att arbeta effektivt.
- Vi arbetar på samma sätt under utbildningarna, men gör hela tiden allt säkrare och ökar säkerhetstänkandet, säger Tore. Vi arbetar med backup system, jobbar med få moment och övar dem om och om igen, bygger på med nya och lär ut ett sätt att tänka och arbeta på hög höjd som blir mycket effektivt och mycket säkert.
 
Tänk dig själv att kunna arbeta med båda händerna, högt däruppe på masten och slippa
använda en hand och en arm till att bara hålla sig fast.
 
När man lärt sig hur man gör, lärt sig tekniken tar det inte längre tid att som rutin dubblera
allt och på så sätt alltid ha ett backup system.
 
Det höga säkerhetstänkandet kombinerat med marknadens bästa produkter för professionellt
fallskydd var också det som gjorde att C2 fick uppdraget att utbilda de båda killarna som ska sköta underhållet för Digicel Aruba. Ett underhåll som innefattar antenner på tio master och på ett antal tak på ön.

- En kille som gick vår utbildning i Sverige och som sedan arbetat som konsult åt
Digicel Aruba rekommenderade företaget att anlita oss, säger Tore. Han var nöjd med vår utbildning som gett honom både metoder och insikt i att det finns ett sätt att arbeta på som är effektivare. Så trots att det fanns utbildare på närmare håll och att priset för vår utbildning var högre, valde man oss för att överföra ett effektivt arbetssätt och ett säkerhetstänkande till Digicel Aruba.
 
Att få packa väskan och sticka iväg till mer exotiska kursplatser är något Tore gillar. Felet med Aruba enlig Tore är dock den totala avsaknaden av klätterberg. En klar brist. Men istället finns det spännande vrak att dyka runt, Harley Davidson bågar att ta sig runt på ön med och en lång, lång sandstrand med vit skimrande sand. Ett blått varmt hav och nästan för bra möjlighet till Kite-surfing. Tore testade allt detta. Starkaste upplevelsen och ett test på den lokala säkerheten blev surfandet...
 
- Jag träffade på några killar på stranden som höll på med kitesurfing så jag hängde med dem,

 
Vi var några stycken som ville lära oss och efter att ha fått lite instruktioner så gick det kanon. Vindarna var starka och mycket snabbt kommer man långt ut till havs. Men att komma tillbaka är inte lika lätt, säger Tore som berättar att när det börjar mörkna ligger han ensam på en bräda ute till havs. Från brädan ser han lamporna från stranden på Aruba. Långt där borta. Och nästa stopp är – Panama! Och dit är det riktigt, riktigt långt...
- När man ligger så där kan man ju börja fundera hur de här killarna har det med säkerhetstänkandet, säger Tore. Har de överhuvudtaget koll på var deltagarna är, vet de att jag är här ute och i sådana fall, när kommer de och hämtar mig? Och hur har det gått för de andra?

Instruktionerna kite-surfarna fått var hur man gör för att komma igång. Ingen sa något om
vad som händer eller hur man gör sen, när man ligger där ute, tre kilometer ut och mörkret blir mer och mer kompakt, och man ska tillbaka till land igen. Även om det kanske inte verkat så hade killarna kollen för efter en halvtimme blev Tore upplockad av följebåten och fick komma med in till land igen. Den lokala säkerheten fungerade, eller var det bara tur att alla, för det var inte bara Tore som låg ute till havs i mörkret, kom tillbaka till stranden igen? På sin väg in mot land hittades en kille i vattnet som man nästan hann passera innan han upptäcktes, och båtens motor fungerade bara då och då...

Arbetet på Aruba är slut. De båda deltagarna på C2 Telecom har lärt sig en arbetsmodell
för effektivt och säkert arbete på hög höjd. De har också lärt sig hur de ska hjälpa varandra
om något skulle hända däruppe. Tore är hemma igen och efter en lyckad kurs på Aruba är intresset stort för C2:s utbildningar även på de andra öarna. Så nästa gång kommer kanske samtalet med en förfrågan om utbildning i fjärran land från Bahamas.

Utbildning med räddningstjänsten

Rotorbladen snurrar i luften när vinschen hissas ner. Den röda helikoptern söker en säker plats att landa på för att därifrån vinscha upp de nödställda. Blåsten tilltar och helikoptern tvingas lyfta för att återigen försöka landa på den smala klippavsatsen...

Så går det till i filmens värld. När Renny Harlin regisserar och Sylvester Stallone agerar. Men så går det inte till i verkligheten. Verkligheten är än mer dramatisk. Verkligheten kräver stort personligt kunnande och mod hos den som på hög höjd, ofta i oländig terräng snabbt och säkert ska rädda nödställda. Hur förbereder man sig för sådana uppdrag och vilken kunskap krävs?
För att få veta mer följer jag med några brandmän när de efter två kursdagar med Tore och Patrik från C2 Vertical Safety lärt sig grunderna i räddningsarbete på hög höjd och nu, den tredje kursdagen, står inför en autentisk övning i tornet på Victoria Brandstation utanför Uppsala. Att även jag ska dras in i övningen och göra den än mer autentisk är verkligen inget jag räknar med eller anar. Men så blir det.

Tornet är högt. Från marken där vi står är det 30 meter upp till toppen. För att ta sig längst upp i den fyrkantiga stålkonstruktionen är det bara att ta trapporna som går inuti tornet, förbi de olika avsatserna och vidare. Men, övningen idag är inte att ta hand om en skadad person genom att ta trapporna upp. Övningen är att från toppen av tornet, fira sig ner på utsidan, ner till den skadade, hissa upp offret och repklättra upp igen. Nu ska knoparna sitta. Förankringspunkterna vara de rätta för att ge säkerhet och balans. Firning på repet – inget problem och tekniken rätt för klättring uppåt på vertikalt rep. Den ende som inte tränat är jag.

- Vi hade en klätterolycka för några år sedan och efter det har vi tränat rappellering på jobbet och försökt lära oss mer, säger Staffan Yllegren från Botkyrka Brandförsvar. Det gäller att få in ett säkerhetstänkande och träna sig i att bedöma risker. Vår målsättning är att två personer på varje skift ska gå den här kursen. Vi som har gått kursen kommer också att hålla i repövningarna på jobbet så att alla, även de som inte gått kursen, får mer kunskap. Det här är något som man måste träna hela tiden, säger Staffan Yllegren. Och träna har man gjort de två första dagarna på kursen. Varje moment för sig. Om och om igen. Nu är det dags att träna på helheten.

Vi är på väg upp i tornet. De gula hjälmarna som sitter på allas huvud är nästan självlysande. Samma sak är det med de gula selarna som var och en bär. Det är varmt och små molntussar dansar runt på den blå himlen.

Längre ner på E4: an pilar bilarna söderut mot Stockholm och norrut mot Gävle. Uppsalas välkända siluett med Domkyrkan och Slottet syns någon kilometer bort. Vi är ovanför trädtopparna, tallkronorna vajar i blåsten och nere på marken lyser nyponbuskarnas rosor som små, små rosa prickar.

Allteftersom vi kommer högre upp svajar tornet i blåsten.

Repen säkras i stålkonstruktionen. Ett 3 till 1 spel riggas upp för att underlätta hissningen av den skadade. Tore och Patrik går runt och kollar att allt är som det ska. Ett block korrigeras, någon förankringspunkt ändras, funderingar och frågor ventileras och besvaras. Fortfarande är allt lugnt. Jag går omkring och pratar med killarna som börjar blir klara. Jag lutar mig över räcket. Där, 15 meter längre ner, ligger den skadade. Jag tar ett steg bakåt, bort från kanten.
Den första nedfirningen är på gång. Med hjälp av en I'D-firningsbroms tar sig förste man neråt. Med sig har han en sorts bår, en räddningsblöja som den skadade ska hissas upp i. I'D firningsbroms är sinnrikt konstruerad, inget kan gå fel. Även om man kopplar fel, drar för hårt eller panikdrar fungerar bromsen.

- Är ni klara? Då börjar jag! Staffan Yllegren ropar till kollegorna längre ner.
Staffan börjar dra och han får hjälp av två killar till. Även med 3 till 1 spelet är det tungt. Bredvid den skadade klättar en av killarna. Uppåt på samma rep som han tidigare klättrade ner på. I sin sele har han fäst blöjan som den skadade nu sakta och försiktigt hissas upp i av Staffan och de andra.

Den skadade är i säkerhet och övningen fortsätter, nu med ombytta roller.
- Det finns många sätt att lära sig, säger Tore som tillsammans med Patrik är kursens instruktörer. Det viktiga är att lära sig ett sätt och hålla sig till det. Öva in de olika delmomenten och träna mycket. Få klippklättrare har själva kunskap och utrustning för att klara av en sådan här räddningsinsats.

Men det är inte bara klippklättrare som kan behöva undsättning. Även barn som ramlat ner och fastnat på klippavsatser, mastarbetare som skadat sig vid arbete högt upp i masterna är några exempel där kunskap och erfarenhet krävs för att rädda skadade. Kunskap och ett ständigt säkerhetstänkande behövs också för brandmännens egen säkerhet vid arbete på hög höjd. Eller som en av killarna sa, om man inte är säker känner man sig rädd. Vinden tilltar och de som klättar och hissas upp utanför tornet gungar fram och tillbaka i blåsten. Det är då det behövs ett helt oprövat offer, någon som inte alls är van vid höjderna, någon som nästan är lika rädd som den som ska räddas vid en verklig olycka. Valet är lätt. Det finns bara en i tornet som uppfyller kravet. Jag!

Här krävs mod och en övertygelse om att de här killarna vet vad de håller på med. Ingen tvekan om saken. De kan det här. Dessutom har de rep och block som håller för att lyfta några kilo, i stil med en tung stor Volvo. När det gäller killarnas kunskap råder inget tvivel. De kan det här. Tore och Patrik kan sin sak. Modet då, tja ibland får man tänja gränserna för att få vara med om något nytt. Min räddare heter Martin. Han kommer nedfirande på repet. Han är ung och snygg och det är helt okej att bli räddad av honom. Proffsig som han är pratar han lugnande med mig och försäkrar att det här inte är det minsta farligt. Hörnen på den röda räddningsblöjan fästs ihop med en kraftig karbinhake och säkras framför mig. Martin fäster också blöjan direkt i sin sele. Jag känner mig lite i hoptryckt men det bekymrar mig inte ett dugg. Luftfärden väntar.

Så här säger Mattias Johansson och Tore Nerland om C2:s satsning på säkerhet på höga höjder:
Det räcker inte att ha världens bästa utrustning om man inte vet hur man ska använda den. Säkerhet på höga höjder handlar om att ha rätt utrustning och göra på rätt sätt. Därför är behovet av utbildning mycket stort. 

Intervju med en c2 instruktör

Anders Swensson är en av våra fem första svenska bergsguider och började sitt jobb redan 1990. Chamonix, Zermatt, Mont Blanc och La Grave är hans arbetsplats. Jobbet är krävande och fysiskt utmanande. Vintertid är det mest offpist guidning, sommartid klätterturer och toppbestigningar. Tempot är högt. Under vinterns mest intensiva period kan han ta ledigt högst en halv dag i veckan.

När jag träffar Anders är han hemma i Sverige. Det är november och det första rejäla snöfallet har lagt sig över Uppsalaslätten. Det är blåsigt kallt och ruggigt. En sån där dag när man skyndar sig inomhus. Vi träffas på Viktoria brandstation i utkanten av Uppsala. Utanför fönstret där vi sitter ser vi några figurer med gula hjälmar högt uppe i klättermasten. Det är deltagarna i C2:s utbildning för telekomarbetare. De rör sig sakta och klättrar i tur och ordning runt masten på utsidan. Egentligen skulle Anders ha varit med där uppe, men det blir istället vid nästa kurstillfälle då det är Anders tur att ikläda sig instruktörsrollen.
- Att ta sig fram säkert på höga höjder är livsviktigt både under turer i Alperna och när man jobbar högt uppe i masterna.
Tekniken är ungefär densamma men utrustningen är helt anpassad efter det man håller på med, säger Anders. I jobbet som bergsguide lär man sig att ta hand om människor, att läsa av dem och förstå vad som måste göras. Samma sak är det i en undervisningssituation där det krävs erfarenheten för att verkligen kunna ge alla deltagare den kunskap som krävs för att de ska kunna jobba säkert på hög höjd.

Att kunna kombinera livet i Alperna under högsäsong med instruktörsjobbet i Sverige under höstarna är en mix som just nu passar bra för Anders. Familjen följer med och stannar några veckor för att sedan återvända hem igen. Men för Anders är det nio intensiva veckor som väntar. Och efter det nya uppdrag på andra klippväggar och orörda snösluttningar.
- Under vintern är det framför allt isklättring och offpist guidning för min del säger Anders. Mina kunder har bokat in sig sen lång tid tillbaka och ofta kommer de tillbaka, ibland flera gånger varje säsong. Många av kunderna kommer från länderna runt om i Europa, men också en hel del svenskar finns med bland entusiasterna som vill få en upplevelse utöver det vanliga. Det vanligaste är att man bokar in några dagar, ofta handlar det om en förlängd weekend. Grupperna som Anders tar med upp i bergen är små, max 5 när det gäller offpist, 5-7 när det gäller ski-touring.

På frågan om varför han inte nöjer sig med att bara åka själv, på egen hand, säger Anders:
- Från början var det ett sätt att finansiera sitt eget intresse att få möjlighet att vara där man helst ville vara och få göra det man allra mest ville, men nu är kicken lika stor att få guida andra. Det är en förmån att få arbeta med människor som själva valt aktivitet, som är glada och betalar ur sin egen plånbok. Det är kul att utifrån den kunskap som kunden har, utifrån deras förmåga få ge dem en upplevelse. Att så många väljer att komma tillbaka, är förstås extra kul.

Att vara bergsguide ställer stora krav. Det är ett tufft liv som kräver kunskaper och färdigheter utöver det vanliga. Att tycka om människor och kunna ta hand om grupper under extrema förhållanden är också ett måste. Förväntningarna från gästerna är många. Bergsguiden ska stå för säkerheten, han ska ge utmaningar som kittlar, som deltagarna klarar av. Han ska ta gruppen till det bästa stället. Han ska helt enkelt vara med och bädda för en upplevelse utöver det vanliga. Det är ett hårt arbete med tidiga kvällar och tidiga mornar. Sommartid börjar jobbet någon gång runt ett på natten och senast klockan tre, två timmar senare är bergsguiden iväg med sin grupp. Så tidigt är snön fortfarande kall och lätt att ta sig fram på. Det är också bra att vara först dit man ska, säger Anders. Vid två tiden på eftermiddagen försöker man vara tillbaka på hyttan, för att vila, torka kläder och äta. Nästa dag, eller snarare natt, är det dags för nästa tur.

Under sommarveckorna finns guiderna uppe i hytterna i bergen. Innan dagens tur startar är det många beslut som ska fattas. Hur ser väderprognosen ut, varifrån kommer vinden. Hur påverkar väderutsikterna förhållandena för dagens tur? Vilka alternativ finns det? Vad klarar gruppen av? Vilken utrustning behövs?
- Att vara bergsguide är ett fantastiskt sätt att se världen på, säger Anders som inte bara har Europas alper som sin arbetsplats. Peru i Sydamerika, Kalifornien samt Utah i USA och bergsmassiven i Kina är bara några i raden av kontinenter och bergsmassiv Anders har besökt.
Men starkaste upplevelsen som guide, den kommer från Sverige, från fjällen allra längst upp i norr. När han tog ett gäng på helikopterskidåkning. - Det var när jag jobbade i Riksgränsen som några av Sveriges bästa sit-skiåkare kom för några dagars skidåkning. Ingen av dem kunde gå så vi fick helt enkelt bära in alla i helikoptern. Utrustningen la vi i stora nät under helikoptern och sen stack vi. Ut på fjället. Innan vi kunde ge oss iväg lyfte vi ut alla ur helikoptern och bar dem till sina skidor. Tänk dig, att vara mitt ute i fjällen, när man annars knappt kan komma ut i skogen hemmavid på egen hand. Det var verkligen häftigt! Häftigaste upplevelsen på egen hand då. Svaret blir Mustagata, 7.500 m ö h. Ett berg i Kina, inte alls så hårt eller tungt att nå, men så annorlunda. Bara resan dit och livet där var en otrolig upplevelse, berättar Anders.

Utanför fönstret har nu kursdeltagarna kommit ner från masten. Det är dags för lunch och jag och Anders slår oss ner hos Martin Svensson, som är en av instruktörerna på kursen. Det är Martin som är den som ska se till att Anders kan allt som krävs för att så småningom certifieras som utbildare. Och, häng med nu, det är Anders som ska se till att Martin har allt som krävs för att, om några år, examineras som bergsguide.

Anders är aktiv inom SBO, Svenska Bergsguide Organisationen IFMGA där han bland annat är en av examinatorerna. Martin är en erfaren instruktör på C2:s utbildningar och en av dem som ser till att kravet för certifikat är uppfyllda. Martin är halvvägs i utbildningen som bergsguide. Innan man ens funderar på att söka krävs 5-10 års eget klättrande, skidåkande och uteliv. Om några veckor väntar nästa kursmoment på vägen mot titeln bergsguide. Då ses de igen, Anders och Martin.
- Det är isklättring som gäller i Björkliden om några veckor, berättar Martin. Då gäller det att se till att man själv behärskar tekniken och att man kan ta med gäster på en isklättringstur.
I Björkliden kommer också deltagarna få visa att de också när det är kolsvart kan hitta ut och hem igen och exakt ange var och när man passerat utsatta kontrollpunkter på fjället. En nödvändig kunskap förstås om man ska ta med gäster ut på fjället när det är mörkt och också när vädret inte gör det lättare att navigera sig fram.

Även Martin drömmer om att kombinera jobbet som instruktör med jobb som bergsguide nere i alperna. - Jag är fascinerad av berg och tycker om att lära ut saker, säger Martin som tycker att det är en kick att få ge upplevelser till andra. Att både kunna ha ett aktivt uteliv, att jobba med det man gillar och att kunna kombinera jobbet på glaciärer, klippväggar och bergstoppar med inomhus jobb vid skrivbordet då och då passar Martin. 
2005 är det tänkt att Martin ska vara klar. På frågan om vilket uppdrag han då drömmer om att få blir svaret att få ta med ett gäng ut på klippklättring och då helst på avancerad klippklättring, en tur på hög teknisk nivå.

Svaret från Anders blir det samma, klippklättring, men för Anders del är önskemålen snarare att det gärna får vara en varm och skön dag, när berget har hunnit magasinera värmen och det inte behövs mer utrustning än det absolut nödvändigaste. En chans att få njuta. Och varför inte, när man kommer hem igen efter turen få bo hyfsat, gärna med en tvättmaskin i närheten. En tvättmaskin? Jo, berättar Anders, det är åtskilliga nätter som han camperat på udda platser, under skynken, i små tält, flera dagar ja, ibland flera veckor i rad. Med många års erfarenhet av spartanska läger och minimala bekvämligheter så är det inte alls dumt att ha en tvättmaskin i närheten efter några dagars klättring.

Lunchen är slut och det är dags för Martin att återigen ge sig upp i masten för att under eftermiddagen avsluta kursen. För Anders del bär det hemåt för ytterligare några veckors införsäljning och förberedelser för jobbet nere i alperna efter jul. Men innan dess är det dags för både Martin och Anders att utifrån högt uppställda krav och precisa regelverk bedöma varandras kunskaper och färdigheter i rollen som kommande bergsguide och kommande instruktör på C2:s utbildningar.

Vill du veta mer om Anders Swensson och SBO, Svenska Bergsguide Organisationen UIAGM/IFMGA?
Gå in på www.mountainguide.nu så får du veta mer om Anders och hans verksamhet.
På www.sbo.nu får du veta mer om jobbet som bergsguide och SBO:s utbildning.
Och på www.c2safety.com läser du mer om utbildning för telekombranschen.
C2 Vertical Safety stöder SBO genom att vara stödmedlem.

Intervju med Sveriges bästa multisport lag

Utanför de stora glasfönstren på Sky City Arlanda står flygplanen parkerade vid sina gater. Några plan är på väg upp i luften, andra är på väg att landa. Det är lunchdags och trångt runt borden. Efter en kort stund får jag syn på honom. Som han sagt är han lång och ser mycket riktigt ut som en som är ute mycket. Ute mycket är förresten inte riktigt sant. Ute jämt är en bättre beskrivning på multisportaren Michael Lemmel och hans lagkamrat Mats Andersson i Bjurfors Adventure Racing.

Bjurfors Adventure Racing är idag bland de tio främsta i världen när det gäller multisport, en sport som precis som namnet säger är flera olika sporter i en. Och inte bara det, även tävlingarnas längd varierar från en 1-dags tempotävling till extrema äventyrstävlingar som pågår i flera dagar. Även om en del tävlingar genomförs i stadsparker är multisport definitivt en icke asfalterad sport. Det är i naturen, bland berg och högplatåer, grottor och klippväggar, regnskogar och snöklädda toppar som världseliten slåss om tätplatserna.

Just nu är det Mexican Extreme Sports Championship som siktet är inställt på för Michael Lemmel och Mats Andersson. Tävlingen går av stapeln mellan den 22 och 25 maj i Mexico och det är en tävling som lockar världens främsta multisportare. Tävlingen genomförs under fyra dagar med start och mål varje dag. Några av de moment som ingår är cykling, paddling, canyoning, rappellering (firning), terränglöpning, klättring och grottkrypning.

För att lyckas, för att tillhöra världseliten inom multisport krävs inte bara styrka och en kondition som heter duga. Lika viktigt är att laget kan samarbeta och inte minst - att kunna fatta rätt taktiska beslut. Tävlingarna är hela tiden en kamp mot klockan och marginalerna är små.
"Tävlingarna genomförs ofta som lagtävlingar och då gäller det att vara samspelt och ta sig fram tillsammans, säger Mats Andersson. När tävlingen är igång får det inte skilja mer än 100 meter mellan den som är längst fram i laget och den sista lagmedlemmen. Dynamiken i laget är viktig, alla måste vara starka lagspelare och jobba för lagets bästa samtidigt som var och en måste vara en stark individualist".

För att klara av påfrestningarna som uppstår krävs mycket träning. Alla i laget måste vara fysiskt starka och hela tiden finslipa på tekniken som krävs för att klara de olika sporterna. Många och långa träningspass, varje dag är en självklarhet för det här gänget. De sporter som ofta ingår är av det äventyrliga slaget. Orientering, mountainbike, terränglöpning, paddling, klättring, grottkrypning, kajakpaddling, firningar nerför branter och förbi fräsande vatten är några moment som en multisportare måste behärska.

Några av tävlingarna pågår flera dagar i sträck. Det innebär minimalt med sömn och ännu mindre med mat. Sådana dagar ligger energiförbrukningen runt 10 000 kalorier. Intaget runt 5 000.
" När man går i mål efter en sådan tävling är man cirka fem kilo lättare, säger Mats Andersson. Eftersom vi måste bära med oss allt som vi behöver är det viktigt att allt som ska med väger så lite som möjligt. All utrustning är lättviktsgrejer, allt måste vara stryktåligt, extremt funktionellt och av högsta kvalitet. Maten som är med får heller inte väga mycket. Vi vill färdas så snabbt och lätt som det är möjligt. Efter flera dagars tävlande i krävande terräng kan det ändå handla om en sekundstrid när de olika lagen närmar sig mål".

Vad äter man då? Jo, smågodis, vätska, ost och kanske något mer. Bara det är litet och lätt!
För den oinvigde låter det som ett kraftprov, en viljestyrka och en idrottsprestation långt utöver det vanliga. Men varken Mats eller Michael ser ut att vara några märkliga figurer som verkligen gillar umbäranden. Tvärtom. De brinner för sin sport som också är ett sätt att leva, en livsstil. De ser ut att hålla på med precis det de allra mest vill. Varje tävling kräver noggranna förberedelser för teamet som förutom Michael och Mats också består av Björn Andersson, Andreas Danielsson och Jeannie Wall. Hur många i laget som deltar i de olika tävlingarna varierar.

"Efter alla förberedelser som pågått under lång tid vill man bara iväg, man längtar till tävlingen, till själva startögonblicket, säger Mats Andersson och Michael Lemmel, som båda föredrar lite halvdåligt väder under tävlingsdagarna. "Då blir man skärpt och på alerten. Är det alltför fint så finns risken att man slappnar av lite och då kan misstagen komma". Och misstag har man inte råd med!
"Det är mycket taktik, och också vad man kanske kan kalla bus, under tävlingens gång, avslöjar Michael Lemmel. Det handlar om släckta lampor i nattmörkret, lite lurpassande på de andra lagen men framförallt är taktiskt kloka beslut och taktiska val under hela tävlingens gång ett måste för att lyckas. När man tar rast kan vara avgörande, när man äter eller när och om man ska sova är bara några exempel på beslut som kan vara avgörande för resultatet.

"Den jobbigaste tiden under tävlingsdagarna är gryningen, innan solen vaknat, säger Mats Andersson. Då kan det hända att man somnar på cykeln eller att man bokstavligt talat går och sover. Kanske kan man likna det vid ett drömstadium där var och en är i sina egna tankar. De samtal som då utspinner sig är lätt crazy där var och en är i sin egen värld men ändå tror sig prata om samma sak med någon i laget, säger Mats Andersson.

För att klara av de olika tävlingsmomenten krävs det en hel del utrustning. Bjurfors Adventure Racing samarbetar med C2 när det gäller hjälmar, selar, firningsinstrument, rep och lampor som krävs under tävlingarna.
"Vi söker samarbete med de företag som har den högsta kvaliteten och som ligger på framkant inom sina områden, säger Michael Lemmel. Dessutom är personerna bakom C2 ett kul gäng som vi har ett mycket dynamisk och givande samarbete med.

Utanför fönstren på Arlanda fortsätter den intensiva flygtrafiken. I början av maj är de dags för Michael Lemmel, Mats Andersson och de andra i teamet att ta planet till Mexico för ytterligare en utmaning, Mexican Extreme Sports Championship i Monterrey och Nuevo Leon.
Målsättningen är hög. Det är placering bland de bästa som räknas. Målsättningen är också att avancera, att bli bättre. Att stadigt tillhöra Top 5 i världen är målet.
Mer om Team Human Link kan du läsa på http://www.bjurforsadventureracing.se/. Där hittar du som är sugen på att anta utmaningen också träningstips och nyheter om multisport.

Så här säger Mattias Johansson C2 om samarbete med Bjurfors Adventure Racing :
Bjurfors Adventure Racing tillhör pionjärerna inom multisport och adventure racing i Sverige. De tillhör idag också toppen av lag som tävlar i äventyrstävlingar. Eftersom vår utrustning är den bästa, vill vi också ha de bästa som samarbetspartners. Deras medverkan och erfarenheter från jordens alla hörn i olika äventyrstävlingar är ovärderlig information för oss. Givetvis ger detta också PR och publicitet i media där våra prylar syns. Genom åren har vi haft ett givande samarbete och de tillhör numera våra ambassadörer.